Personligt fotograferande

Bilder…

Jag har bilder i huvudet hela tiden och då menar jag inte att jag ser bilder hela tiden utan att jag tänker på fotografering i princip hela tiden. Jag tänker på det jag fotar, på det andra fotar, på det jag vill förmedla, på vad andra förmedlar, på alla begränsningar jag känner både vad gäller mina kunskaper och på hur och vad jag fotograferar och hur jag lyckas eller misslyckas förmedla det jag vill och känner.

17 september 2016
17 september 2016

De där begränsningarna jag har gör mig frustrerad, frustrerad över mig själv som sätter upp dessa begränsningar som gör att jag inte vågar. Jag rädd, rädd därför att jag känner det som om jag inte har en aning om vad jag håller på med. Rädd att bli påkommen med alla mina brister, vare sig det är kunskapsbrister eller personliga, rädd att känna mig avklädd utan att vara redo för den känslan.

När jag började fotografera för ungefär sex år sen var det först och främst för att jag ville ha något att göra som jag lätt kunde ta med mig och göra överallt, men det blev snabbt något mer. Det väckte en nyfikenhet och en upptäckarglädje över allt som fanns runtomkring mig, framförallt i naturen men också på hemmaplan och lite överallt där jag befann mig. Den upptäckarglädjen och nyfikenheten finns fortfarande där, men nu består den även i att upptäcka mig själv och vem jag är genom mina bilder.

31 augusti 2016
31 augusti 2016

Jag har inga ambitioner att bli en riktig fotograf, utan att fotografera har mer och mer blivit en personlig resa för mig, ett sätt att förstå vem jag är och för att se hur jag utvecklas både personligen och bildmässigt. Det har också blivit allt viktigare att fotografera för att jag ska må bra. Jag kan förmodligen mindre än de flesta om fotografi och fotografering, jag har inte läst några böcker eller gått någon fotokurs. Jag kan inte mycket om bildkomposition och regler eller hur man ska skapa dynamik och symbolik. Däremot försöker jag hitta mig själv i mina bilder, vad de speglar hos mig och att hitta känslorna som finns därinne på djupet och förstå och förmedla dem.  Hur väl jag lyckas med det vet jag däremot inte.

Jag vet inte hur ni andra tänker kring fotografering, om och vilka begränsningar ni sätter upp i era huvuden, men för mig är det nog bristen på självförtroendet som spökar mest. Alla dessa gånger jag tappat tron på att jag kan. Samtidigt kan jag ju inte lära mig om jag inte tar ut svängarna, vågar, försöker.

Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit!

9 september 2016
9 september 2016
Advertisements

20 thoughts on “Personligt fotograferande

  1. Jag tycker att du vågar otroligt mycket – och lyckas förmedla känslorna. Kanske inte de känslor du riktigt tänkt dig – eller också gör du det. Mycket ligger ju i vad den som ser dina bilder har för referensramar och bagage. Du påverkar oss i alla fall. Själv vågar jag för lite, kan för lite och experimenterar för lite. Jag beundrar ditt fria uttryck. Fortsätt inspirera och röra om i grytorna!

    Like

    1. Tack snälla Ann-Chrisitine för din fina kommentar, den gör mig glad.
      Nej, det är inte alltid jag lyckas med det jag tänkt mig, men om det ändå går fram något till mottagaren så är ju det gott så och visst ligger en del hos den som tittar och dennes erfarenheter, så är det ju. Alla utgår ju från sin känslopalett och även dagsform. Allt påverkar oss även i det lilla såklart och minnen av olika objekt, både medvetna och undermedvetna tror jag spelar in. Jag tycker om dina bilder, de överraskar ofta tycker jag – på ett positivt vis. Jag undrar vad det är som gör att man inte vågar, för egentligen spelar det ju ingen roll…men kanske man tror att folk har en viss slags förväntningar som de kanske inte ens har?
      Ha en fin söndag :D

      Like

  2. Jag gillar dina bilder massor, de är alltid lika spännande att titta in hos dig. Du är så kreativ och väldigt inspirerande, vågar att ta bilder “utan för ramarna”. Gillar bilder där man får stanna upp och tänka till.

    Like

    1. Tack så mycket Susanne, det var fint sagt och det glädjer mig att du tycker så. Kanske jag tänker/grubblar för mycket… det är kanske dags att putta det dåliga självförtroendet över nåt stup nånstans ;-)

      Liked by 1 person

  3. Att ifrågasätta sitt skapande är nog väldigt vanligt. Jag gör det ofta. Samtidigt vet jag att om jag bara fortsätter så kommer jag utvecklas, se saker på nya sätt i mitt framtida fotograferande. Fundera inte för mycket bara, så att det blir ett hinder, har jag själv fått rådet och det försöker jag tillämpa.

    Fastnar för din andra bild, från siste augusti. Vilken härlig dramatik! :)

    Ett av mina favoritcitat som jag tycker passar bra här är av fotografen Ernst Haas. “Every work of art has its necessity; find out your very own. Ask yourself if you would do it if nobody would ever see it, if you would never be compensated for it, if nobody ever wanted it. If you come to a clear ‘yes’ in spite of it, then go ahead and don’t doubt it anymore.”

    Like

    1. Ja, det är väl en del i utvecklingen att ifrågasätta och fundera på vad man pysslar med, och jag grubblar nog lite väl mycket av naturen, inte bara över mitt fotograferande.
      Jag gillar Ernsts citat och har läst det tidigare, men glömmer ju bort det mellan varven. Det är verkligen bra som riktlinje.
      Tack så jättemycket för dina tankar och din feedback Gustav, det är lite skönt att höra hur andra tänker.

      Like

  4. Jag skulle kunna skriva nästan som Gustav här ovan gör. De flesta/alla som skapar på något sätt tvivlar nog på sin förmåga stundtals. Just nu är jag färdig att lägga ner mitt fotande, men… det kommer en annan dag. Vi har ju “pratat” om det här med vad man vill förmedla tidigare, vad som gör att man fastnar för en bild och där håller jag med Leya. Känslan/känslorna. Att en bild talar till en på något sätt, berör. Det finns bilder som jag utifrån min bakgrund inte kan med, som stör, som känns svåra att titta på. Och så motsatsen. Men du gör mer än många av oss andra, experimenterar och leker och testar och fotar. Fortsätt med det, Lena, dina bilder känns.

    Like

    1. Ja, vi har ju det, “pratat” om detta och vissa perioder har jag känt som du, färdig att lägga ner fotograferandet men det pockar på mina tankar och min uppmärksamhet hela tiden så sluta känns faktiskt omöjligt för min del. Och visst finns det bilder jag har väldigt svårt för att titta på samtidigt som jag tänker att det är nåt jag inte är klar med i mitt liv. T ex bilder på bilolyckor som jag har en mycket nära och obehaglig relation till.
      Tusen tack för dina ord “Jag”, de värmer gott i själen.

      Like

      1. Ledsamt att du har en erfarenhet av det, det har ju jag också. Men även andra bilder som inte är så dramatiska kan skava, p.g.a. något som ger obehag. En platthet, en slarvighet, en skräpighet, nåt som känns fult och fel.

        Like

        1. Ja visst kan annat skava också, i “fel” sammanhang utifrån erfarenheter. Ganska intressant faktiskt kan jag tycka, hur minnen och erfarenheter avgör så mycket i hur vi upplever världen omkring oss.

          Like

  5. “Rädd att bli påkommen med alla mina brister, vare sig det är kunskapsbrister eller personliga, rädd att känna mig avklädd utan att vara redo för den känslan.” – Jag kan berätta att den känslan aldrig kommer att försvinna. Jag har den fortfarande inom mig. Den där rädslan. Jag tror så här att det är den som driver mig framåt.

    Någon har sagt att “fotograf är inget man blir, utan det är något man är”. Så har väl jag alltid känt, eftersom jag alltid “sett” och “jag slutar aldrig se”. Ibland känns det som en förbannelse, jag önskar många gånger att jag kunde stänga av. Men det går inte.

    Jag kan också säga att jag aldrig gått kurs, och när jag började fotografera med systemkamera så hade jag aldrig kollat andra fotografer, hade ingen koll och hade heller aldrig läst fotoböcker. Jag gör mitt, jag är mig själv och det är det bästa.

    Fortsätt din fotografiska resa, Lena. Du har ett bildseende du ska vara rädd om.

    Like

    1. Och jag som hade hoppats att den känslan skulle gå över, skit också!! ;-)
      Men det är kanske som du säger, att det är den som driver en vidare, så har jag nog inte tänkt på det. Jag har nog alltid tittat på detaljer, de har på något vis alltid varit viktiga för mig och jag vet att mamma sagt att jag såg saker som andra inte lade märke till som liten. Jag har ju mina aningar om vad det beror på till viss del, och jag är ganska säker på att det är medfött. Att kunna stänga av hjärnan har jag nog önskat att jag kunde göra hela livet, men inte ihop med bilder så som du beskriver. Kanske för att jag inte fotograferat så länge, men visst ser jag saker och de få gånger jag inte har kameran med mig förbannar jag mig då jag nästan alltid ser nåt jag vill fota.
      Intressant att veta att du alltid gått din egna väg via bilderna och det är nåt jag kan känna mig hemma i, och att vara sig själv är såklart det bästa sättet.
      Tusen tack för din kommentar, den fick mig att tänka till och även tänka annorlunda. Och den där sista meningen ska jag bära med mig, den gör mig väldigt glad och ger energi och lite stolthet också som jag uppskattar väldigt mycket.

      Liked by 1 person

Something on your mind?

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s